Gamla hundar

Här vilar några av de yngre hundarna, Bianca, Freja, Mocca o Peggy ut efter dagens motionspass.

I morse låg där ett vitt frosttäcke över ängarna och jag blev påmind om att vintern är i antågande. Solens strålar nådde över skogskullen på förmiddagen och en härlig dag var i sikte. Jag startade med att trimma Svinghammars Droste, som bor i Ystad. Han är minst lika snygg som sina championbröder Dark Milk och Dark Cocoa, men till skillnad från dem, aldrig visad på utställning. Kul att hålla kontakten, om än bara genom trimning några gånger per år.
Efter det gick jag med Gert, som skulle gå med Bianca på fält och förhoppningsvis hitta fasaner. Gamla Flamman fick följa med och naturligtvis var hon överlycklig. Med sina snart 11½ år orkar inte bakbenen riktigt med men det var en fröjd att se hennes glädje över att få följa med på "jakt". Bianca sökte stort och med god fart och visade upp en fantastisk lydighet på visselsignaler. Men tyvärr fanns där inte en endaste fasan i marken och vi fick gå hemåt igen. Flamman var märkbart trött och flåsig fast hon hade anpassat sitt sök till sin reducerade rörlighet.
Efter att ha lämnat av Gert och de stora hundarna tog jag med mig våra fyra borderterrier ut och som vanligt fick de springa lösa längs gamla banvallen. De släpps lösa i början av sträckan och sedan går jag utan att kalla på dem och på slutet har vi en tyst överenskommelse på att där är en uppsamlingsplats. Detta har blivit en god vana och är hundarna före mig, stannar de och inväntar mig eller tvärtom. Idag var jag och Freja, Mocca o Peggy framme ungefär samtidigt men Clyde syntes konstigt nog inte av. Jag kopplade upp de tre damerna och fortfarande var inte Clyde där. Konstigt. Jag spejade längs banvallen men såg honom inte. Visset gräs har samma färg som hans päls så det var kanske inte så konstigt att han inte syntes, men hanbrukar alltid vara framme vid uppsamlingsplatsen samtidigt som jag. Till slut visslade jag och ropade på honom och jovisst, långt borta såga jag att han kom. jag ropade igen men då vände han och sprang på andra hållet och verkade förvirrad. Jag visslade igen och han snurrade runt somom han inte visste varifrån ljudet kom. inte förrän jag viftade med armarna i luften kom han i rätt riktning och snart var han hos oss. Jag har misstänkt ett tag att han har lite problem med hörseln och idag såg jag att han hade problem med att höra varifrån ljudet kom.
Det är med lite sorg som jag konstaterar att vi har några gamla hundar i flocken nu. Flamman med sin flåsighet och sina dåliga bakben och Clyde, som verkar ha fått problem med hörseln vid 10½ års ålder. Flisan finns fortfarande kvar med sina 15½ år.
Flocken kommer med all säkerhet att reduceras i antal hundar inom en inte allt för avlägsen framtid och med et i tankarna försöker jag njuta av varje tillfälle jag har med våra hundar.