Dramatiskt julfirande

Per plogar sin väg.

Utsikt från arbetsrummet.Glögg och tilltugg till Kalle Anka
Här firade vi julafton


Detta är en asfalterad 70 väg
- så här såg den ut på julafton.

Ja, så var julen över för denna gången. Camilla och hennes familj anlände den 22 december. De hade tur, som inte väntade att köra ner, för dagen efter satte snöovädret igång ordentligt. Snön vräkte ner och blåsten gjorde att vägarna blev näst intill oframkomliga. På julafton skulle vi åka till vår son och hans familj ca 3 mil norrut. Inget snöfall men vinden var fortfarande stark och vår väg var igenblåst. Hoppet, att komma iväg, krympte efter hand som timmarna gick och ingen plogbil syntes till. Så fick vi beskedet att vägverket hade inte öppnat upp de mindre vägarna så då blev det ingen plogning till oss heller (det är inte vägverket som plogar till oss).

Men Gert gav sig inte och ringde och fick till slut ett positivt besked. Det blev full fart att packa bilarna så vi kunde köra direkt när vägen blev körbar. Ja, så kom vi iväg till sist, men när vi lämnade stora vägen och åkte mot Vollsjö var där bilar som kört fast, som vi fick vänta på. Vägarna blev sämre o sämre ju närmare vi kom och de sista tre km körde vi i ett smalt spår, som såg ut att kunna blåsa igen ganska snabbt. Vägen ner till Pers hus var ett helt äventyr att åka. Nåja, efter ett fantastiskt julbord och julklappsutdelningen, åkte Gert o jag hemåt. De andra skulle övernatta hos Per, så de kunde ta det lugnt. Oj, oj, det var på håret att vi kom ut till den större vägen. Vi hade hundarna hemma så vi var bara tvugna att komma hem - och det gjorde vi till slut!
Dagen efter fick Per ploga med sin lilla traktor så de kunde bli av med sina gäster!
Nu har det gått ytterligare ett par dagar och helgen är över. Idag hade vi valpköpare på besök. Trevligt!

4:e advent

Idag var det dags! Valparna flyttade ut i köket i valphagen till de andr hundarnas förtjusning. Bianca kan inte få nog, så hon får finna sig i att bo i den ena hallen, när vi inte kan ha full koll på henne. Jag har försökt att lägga in en filmsnutt på valparna, men det gick inte så bra. Däremot har jag äntligen fotograferat dem en o en och lagt in bilderna under "valpar". Det är svårt att få bra bilder på dem när de är så små. Ögonen ser oftast konstiga ut och för att få ett hum om hur de ser ut har jag lyft upp dem och då ser de ibland helt förvridna ut. Att fota nere i lådan är också svårt. Det blir mest ryggarna och så är de oftast tillsammans i en hög och det är svårt att urskilja den ene från den andre. Nåja, det ska bli fler foton nu när det är mer plats runt dem och de blir rörligare.

Ute har vi riktigt mycket snö och kallt! Minus 10 grader är kallt, tycker jag. Gert har skottat o skottat och så kommer plogbilen och välter upp mer snö på gårdsplanen och så är det dags att skotta igen! Men hisnande vackert är det med den gnistrande snön, som täcker landskapet!

3:e advent

Redan tredje advent! Valparna har öppnat ögonen och börjar röra mer på sig. Speciellt den minsta tiken är redan uppe på tassarna och går. Den blåa hanen gillar att sova på rygg!
Våra andra hundar är väldigt nyfikna på de små. Clyde och Mocca har lyckats att komma in ett par gånger för att nosa o slicka på dem. Grynet är en vänlig mor, som accepterar det, lite oroligt.

Valpar o pepparkakor

Pepparkakorna Det börjar bli trångt vid matbordet!

Igår bakade Gert och jag många bruna borderterrierpepparkakor!
Valparna växer! de största hanarna väger 550g nu och den minsta valpen har kommit ifatt de andra. Alla är tjocka och nöjda. Grynet äter flera gånger om dagen och verkar ha bra med di.
Nu ska de öppna ögonen vilken dag som helst. Söta som små bär, kommer de att döpas till Blueberry, Cranberry, Raspberry, Snowberry, Strawberry och Wildberry !

Pepparkakor och vildsvin

Ikväll tänkte jag baka pepparkakor, men ännu har jag inte börjat. Vad har då hindrat mig från detta ? Egentligen inget påtagligt. Väl hemma från jobbet, som bl.a innehållit en halv dag i pulkabacken, och lite inköp av vardagliga saker som t.ex mjölk o bröd, var klockan redan nära halv sex. Lite mat och gullande med valparna så kände jag helt inte för att ställa mig och kavla deg. Det får nog bli imorgon istället! Är nog helt enkelt för trött!
Gert har haft en innehållsrik dag. Han gick en sväng med geväret och kom hem med 4 vildsvin, som han hängt upp och rensat ! Jag förstår inte att det ska vara så märkvärdigt med vildsvinsjakt. Ibland läser jag i jakttidningar om hur svårt det är att få fatt på dem. Det ska både vara åtlar, tjärade träd, nattvak och specialicerade hundar! Men det är kanske lite tjusning idet med, vad vet jag?

Valpar och snö

Valparna växer och frodas! Alla har fördubblat sin födelsevikt och Grynet är en fantastisk mamma. De två störsa hanarna väger 390 resp. 365 gram och den minsta, som också nästan fördubblat sin vikt väger 255 gram. Alla verkar mätta och belåtna och Grynet är lugn och fin.
Ute råder vintern och vi har fått massor av snö. Gert har skottat med hjälp av en traktorlastare så nu har vi bra plats för bilarna. Utanför plogat område är det minst 60 cm snö och våra små hundar "bottnar" inte. Bianca älskar att forcera snön i full action!

Valpar

I lördags fick Grynet sju valpar, fyra hanar o tre tikar. Vi förstod ganska snabbt att den allra minsta tiken hade problem med att dia. Hon orkade inte hålla sig kvar med alla knuffande syskon runt sig, så vi började att ge henne ersättning ganska omgående. I eftermiddags verkade hon ännu svagare och ikväll dog hon.
Nu går våra omsorger till de sex , som finns kvar och de verkar alla pigga och äter o sover som de ska.
Mitt i allt detta har ändå ljusstakarna och stjärnorna kommit upp i fönsterna och lyser upp denna första advent. Lussekatterna har jag bakat med assistans av Nina.

Vit hund i vit snö = nästan osynlig!

Grynet är fortfarande lugn och rund!
Idag har regnet bytts ut med snö! Positivt är att hundarna inte blir så smutsiga. Rossi, som till huvudsaken är vit, syntes knappast när de sprang iväg en sväng på fältet. Vit snö - vit hund, ha, ha...! Idag ville han testa Mocca lite mer. Hon har ju inte sagt åt honom direkt, men visat med sitt kroppsspråk att hon tycker att han är en "onödig hund". Så Rossi sa "Kom igen, surpuppa !" och bjöd upp till bus - men oj vilket fräs där blev i Mocca! Men Rossi, som är ganska obekymrad av sig, hoppade vigt undan hennes skarpa nyp och så var det inte mer med det, tyckte han. Nu tittar han inte ens på henne och hon inte på honom!

6 bruna och en vit!

Rossi med Flamman och Bianca i "korgen".

I helgen var vi och "bytte" hundar i Mariestad. Vi lämnade kvar Freja och tog Grynet med hem. Nu är det bara att vänta...!
Igår blev det akut med hundvakt åt Rossi, Ninas o Anders lille Parsonvalp, så då flyttade han också hit, om än bara för ett par dagar! Bianca tyckte det var toppen med en lekkamrat, väldigt omaka storleksmässigt, men lika lekfulla båda två.
Det tog väl 5 minuter så visste Rossi precis vem han kunde försöka få igång och vem som inte gillade honom. Flisan, gamlingen, besvärar han inte alls, Mocca aktar han sig noga för, Clyde är tråkig men går att bita i, Flamman kan han tugga lite på öronen och hoppa på en liten stund och med Bianca kan han släppa loss utan hämningar! Grynet är ju också snäll, men vill av naturliga skäl inte leka just nu, magen är för stor! Kul att se när en 14 veckors valp kollar och läser av stämningen hos de andra hundarna och sedan vet exakt hur han ska bemöta var och en, för att undvika irritation. Många tassar att torka efter regniga rastningsrundor!

Bianca i frihet

Bianca har nu sluppit tratten i en hel vecka. Imorgon är det dags för sista? veterinärbesöket. Såret har läkts inifrån och det är bara en skråma kvar. Denna veckan har hon äntligen fått springa fritt och Gert har återupptagit fältträningen med henne igen. Första släppet drog hon, inte helt oväntat, iväg riktigt långt men för varje dag har hon blivit mer följsam och lyder visselpipan riktigt bra! Det känns verkligen bra att hon kan få springa igen och nu är det mycket lugnare här igen!

Sammanfattning

Det blåblommiga trädet är ett jakarandaträd. Inte helt modernt

Vardagsliv

Pippi

Torrt, torrt, torrt...!

Förutom det som jag har skrivit och visat bilder från, såg vi och fotograferade o filmade vi en hel del. Vi såg t.ex många ovanliga fåglar, bl.a en Maraboustork, som var mycket större än jag föreställt mig. Afrikas största flygande fågel var en sk trapp, som vägde upp emot 20 kg. Vi såg krokodiler och flodhästar, mängder av olika antiloper, ödlor och en massa andra arter.
Ja det var en fantastisk upplevelse, som vi inte ångrar och som vi kan leva på länge.

Afrikaresan del 3

"Porten" till Ngorongoroparken

Utsikt över polen i Ngorongoro.

På promenad med beväpnad vakt.

Noshörningarna Den vackraste lejonhannen på väg till jeepen.

Flodhäst i Tarangire Gert med elefanterna i bakgrunden.

Utanför vårt tält i Tarangire fanns det jättelika Baobabträdet.

"Tältet" i Tarangire med blå markatter på altanen.

Efter 2 dagar i Serengeti med många fantastiska upplevelser med närkontakt av savannens djurliv, lämnade vi lodgen tidigt den 21 oktober, för att åter igen skumpa tillbaka på den eländiga vägen och fortsätta mot den slocknade vulkanen Ngorongoro.
Till slut åkte vi genom "porten" till Ngorongoro, men det visade sig att det tog ytterligare ett par timmar på slingriga smala vägar uppför vulkanen, innan vi äntligen var framme. Då befann vi oss på 2400m höjd och på kanten av kratern med en hisnande vacker utsikt, låg lodgen där vi skulle bo. diametern på kratern var ca 1,5 mil och från kanten stupade sluttningarna 600-700 m ner. På botten av kratern lever vilda djur av alla dess slag i full frihet och i folkmun kallas den för Edens Lustgård.
Nästa morgon gav vi oss iväg tidigt ner i kratern, där vi nästan meddetsamma fick stanna för ett lejon, som låg och blockerade vägen. Det var också här vi fick se en riktigt stor lejonhanne med svart man, ätandes på en buffel. När han var mätt reste han sig makligt upp, vände sig mot oss och gick rakt mot jeepen medan han iakttog oss med sina gula ögon. Det var så man höll andan när han gick ända fram, strök sig lite längs sidan på jeepen för att sedan avsluta med en rejäl doftmarkering på bakluckan! Häftig upplevelse!
Vi åt medhavd frukost ute, intill en liten damm, där vi skymtade ögonen på en flodhäst i vattnet. Så fort vi packade upp våra matlådor anfölls vi av glador, som försökte sno till sig vår mat och visst - en lyckades rycka till sig en bit bröd ur handen på en i sällskapet. Guiden kastade sten på dem för att hålla dem borta, för de kan lätt skada en människa med de attackerna. Massor av småfåglar skockades också runt oss och det var strängeligen förbjudet att kasta till dem något. Lite som ur Hitchcocks film "fåglarna", kändes det som!
Mitt i kratern finns en sjö och det såg ut som om stranden var alldeles rosafärgad. Det var den också, men av flamingos. Åh, så vackert!
Nu hade vi "bara" en av "the big five" kvar att hitta! Eftersom det var i slutet av torrperioden berättade steve, guiden, att det skulle bli svårt att hitta den - noshörningen! I kratern finns ca 24 noshörningar och de går inte gärna ut i det torra gräset. Men återigen hade vi tur! Efter ett radioanrop från en annan jeep, vände vår chaufför och lät jeepen rusa fram på de smala stigarna i ett rasande tempo. han hade fått reda på att en noshörning var på väg ut från de stora gräsruggarna, som de vanligtvis håller sig gömda i. Så fick vi också se detta ovanliga djur - en noshörning med sin unge. Kamerorna smattrade och filmkamerorna gick från alla som var där. Utom ett par stackare, som skulle ge sig tid att ställa in kameran ordentligt. Plötsligt la sig noshörningarna ner i det höga gräset och så var de helt utom synhåll, och för de som inte hann ta bilder innan dess fick vara utan. Det finns två arter, spetsnoshörningen och trubbnoshörningen. de vi såg var spetsnoshörningar, också kallade för svarta noshörningar. Ja, så kunde vi kryssa av den sista av "The big five" och vi kände oss ganska nöjda.
Efter lunchen hade vi möjlighet att gå iväg på en liten tvåtimmarsvandring i terrängen runt lodgen, tillsammans med en vakt. Det lät intressant så jag och två andra i sällskapet nappade på förslaget. Utrustade med en beväpnad vakt gick vi iväg på slingrande stigar och uppför en stor kulle med en fantastisk utsikt över kratern. Efter ett par timmar var jag ganska flåsig och kanske berodde det till en del att vi var på hög höjd och lite på all god mat jag stoppat i mig!

Vädret var svalt här uppe, så något polbad blev det inte.
Från att ha bott bra den första natten på vår resa kunde vi nu summera att det hade bara blivit bättre o bättre och här var det riktigt hög klass på boendet. Vi fick t.o.m varma vattenflaskor i sängarna här!
Från Ngorongoro reste vi sedan österut mot Tarangire National Park, dit vi anlände lagom till lunch. Här bestod vegetationen av savann, akaciaskogar, flodbäddar, gräs- och buskmarker. De jättelika Baobabträden var vanliga här. Vi tillbringade eftermiddagen på safari här och övernattade sedan i tält med alla faciliteter.
Sista dagen var det avresa till Arusha för lunch på ett lyxigt hotell i staden och sedan slappade vi där innan vi åkte till flygplatsen och avfärd hemåt igen.

Afrikaresan del 2

Torra, skumpiga vägar. Färskt getkött på marknaden.

Klippgrävling som använder vårt lunchbord som viloplats!

Vacker gepardhona

Fokuserad lejoninna, spanande på gnuerna

Hannen, som väntar på middagen.

Pytonorm i gräset

En liten gosig!? lejonunge, som sover gott.

Hoppsan vad tiden går - men nu ska jag fortsätta att skriva som jag lovat!

Efter en utsökt frukostbuffé var det dags att lämna Manyara och bege oss mot Serengeti, en tur på över 20 mil! Villiga (påtvingande) bärare drog våra väskor från bungalowen till jeepen, där de lastades in efter att vi betalat dricks för tjänsten! Vägarna var urusla och det skumpade rejält när vi åkte i 80 - 90 km/tim på de snustorra, håliga grusvägarna. På vägen passerade vi en del mindre "städer" och byar med helt osannolika människoboningar (synd att kalla det för hus), massor av massajbyar med runda kojor av torkad lera och halmtak. Deras boskap, getter och i några fall nötkreatur vaktades av små massajbarn ute på den uttorkade stäppen. Vi stannade vid en massajmarknad, där de satt och tillverkade sandaler av bildäck, slaktade getter och sålde diverse saker. Vi blev strax omringade av närgångna massajer, som ville sälja smycken och tigga pengar. Efter en kort stund flydde vi in i jeepen igen och fortsatte mot Sarangeti.

Efter flera timmars skumpande nådde vi till slut Seronera lodge, där vi skulle bo 2 nätter.
Serengeti är ett väldigt vildmarksområde där savannen aldrig tar slut. Området kallas också för nationalparkernas nationalpark och här finns i stort sett alla Afrikas djurarter representerade.
Efter en efterlängtad lunch och siesta åkte vi ut på några timmars safari och visst fick vi se djur! Lejonen stod högt på önskelistan och det första lejonet vi fick syn på låg uppe på en stor sten, ganska långt från oss. Efter en stunds snirklande runt på de smala vägarna fick vi syn på en lejonhanne, som satt och spanade med ryggen mot oss. Det visade sig att han spanade på en hona som bestämt närmade sig oss. Men det var inte jeepen som fångade hennes intensiva blick, utan en liten flock gnuer längre bort, som hon hukande och bestämt närmade sig. Hannen, som kanske väntade sig att komma till dukat bord, gjorde sig ingen brådska att hjälpa henne. Ensam var hon nog chanslös mot de stora gnuerna och vi lämnade henne där för att köra "hemåt" igen. På väg mot lodgen såg vi en gepardhona med sina två halvvuxna ungar. De gick parallellt med vägen utan att ta någon notis om jeepen och oss, som stod och fotograferade.

Nästa morgon skulle det bli en heldag i den jättelika (ung. stor som Skåne) nationalparken.
Efter en tidig frukostbuffé åkte vi iväg och tillbringade hela dagen på safari. Vi hade medhavd lunch, som vi åt på ett rastställe, med klippgrävlingar ( liknade jättemarsvin) och dvärgmungos kilande runt fötterna på oss i förhoppning att hitta något ätbart. Resten av dagen var det många fina tillfällen att fotografera och filma alla sorters djur. Det var "bara" leoparden, som inte visade ansiktet - den låg och sov högt uppe i ett träd, där den också hade släpat upp en stor antilop.

Slut på del 2

Vår Afrikaresa - del 1

Sista biten åkte vi med propellerplan. Kilimanjaros topp ovanför molnen

Första natten bodde vi här.


Vår oönskade gäst.

Andra natten bodde vi här i ManyaraZebror fanns i tusental Stiliga giraffer

Nyfiken elefant

Vi startade resan från Kastrup med nattflyget till Nairobi. Det var sannerligen ingen lätt uppgift att försöka få till någon vettig sömn den natten. Från Nairobi flög vi vidare till Kilimanjaros flygplats i Tanzania. Där ovanför molnen stack toppen av Kilimanjaro, Afrikas högsta berg, upp.

Det var verkligen en häftig syn! Vi åkte vidare i en minibuss till vår första anhalt, Moivaro Coffee Plantation Lodge i Arusha. Vägen var till en början asfalterad, men övergick sedan till en röd, torr grusväg. Alla byar och små städer, som vi åkte genom under den kommande veckan var helt eländiga. Folk bor i trä - eller plåtskjul, några hus var av tegel, men då var de sällan färdigbyggda. I Tanzania bor det ca 70 miljoner människor och fattigdomen är slående. Det var nästan så att vi hade dåligt samvete för vår komfort på de olika lodgerna. Vi träffade de andra i ressällskapet och vår guide, Steven, och åt en gemensam middag efter att ha vilat ut lite efter resan. Vi var en brokig samling på 12 resenärer, som kom att tillbringa veckan tillsammans, fördelade i två jeepar. De äldsta var två änkemän på över 80 år och de yngsta var ett nygift ungt par. Första natten hade vi så när fått sällskap av en maffig spindel, modell XXXL, som kröp i taket ovanför sängen. Med hjälp av en anställd, utrustad med ett långt skaft, slapp vi den. Han slog ihjäl spindeln, med kommentaren "Oh, that´s no good". Följande morgon åkte vi mot Lake Manyara, en skumpig färd på grusvägar, ca 9 . Efter lunch åkte vi på vår första safari i Lake Manyara National Park. I det parkliknande landskapet finns den vackra Manyarasjön, som bevattnar området året runt och gör att miljön närmast kan liknas vid tropisk regnskog. Här fanns gott om gräsätare som antiloper, gaseller, zebror och större djur som elefanter, giraffer, flodhästar och bufflar. Steven, vår guide, sa att detta var ett litet smakprov på kommande dagar. Efter en spännande eftermiddag återvände vi till lodgen för litev siesta innan det var dags för trerättersmiddagen tillsammans med vårt trevliga ressällskap.
Fortsättning följer - slut på del 1.

Snart avfärd!

Ja, så är hundarna, nästan, utplacerade och väskorna packade. Idag har Flamman o Freja åkt till Hönsinge, där de ska bo ihop med Pigall o Japp. Mocca bor hos morsan "Malla" och Clyde hos Per och hans familj, där han kan leka med "Chino", Moccas syster. Chinos bästis, katten Ludde, nonchalerar han totalt och det hoppas vi att han fortsätter med, liksom deras andra katt !!
Imorgon lämnar vi Bianca på hundpensionat och gamla Flisan till Nina o Anders. Sedan över bron till Kastrup för vidare färd mot Afrika !
Väskorna är packade och allt annat praktiskt är ordnat. Nu börjar resfebern infinna sig med rastlöshet för min del. Komihåglappen på insidan av ytterdörren är snart fulltecknad!
Här återkommer jag efter hemkomsten igen!

Biabädd i småbitar

Biancas fina biabädd förvandlades till små skumgummibitar i natt. Det var bara att bita sig i läppen och ta fram en sopsäck! Nu har Cellos gamla säng kommit till heders igen och den får Bianca hålla till godo med nu.
Nu är Bianca inbokad på ett hundpensionat där man är villig att medicinera o koppelrasta henne. Vi var och besökte det i fredags och Bianca o innehavaren kom väldigt bra överens så det känns faktiskt ganska bra. Nu börjar vi fokusera på vår resa. jag jobbar må-ons. Vi åker på lördag från Kastrup via Amsterdam, Nairobi till Arusha i Tanzania. Där ska vi sedan åka med jeep på safari och förhoppningsvis se "the big five". Ännu känns det lugnt. Resfebern kommer väl när vi väl har fått alla hundarna på plats och ordnat det praktiska med tidningar o post och huslarm o.dyl.
Igår fick vi och våra hundar bekanta sig med "Rossi", Nina o Anders lilla parsonvalp. Åh, han ser ut som en liten leksakshund men visar takter som ett litet lejon! Alla våra hundar, förutom Bianca av praktiska skäl, bekantade sig med honom och det var bara Mocca som satte honom på plats. Alla de andra var ganska nonchalanta mot honom även om Freja tog sig en extra första titt på honom. Hon är ju lite av en rasist och en vit hund är inte en riktig hund efter hennes riktlinjer. Men ok, han luktade ju bebis, så då var det ok!

Panik

Idag blev det operation igen ! Biancas sår läkte inte som det skulle så idag beslöt veterinären att göra om operationen. Tillbaks på ruta ett! Det konstigaste är att de kan inte hitta något. Det som från början antagligen varit ett slag (ev. vid våldsam lek) mot "knycken" på lårbenet som gjort att det läckt ut lite ledvätska, har nu vuxit till ett riktigt problem! Det enda vi vet är att det visat sig att en elak resistent bakterie har varit där och ställt till oreda. Men med rätt medicin skulle den vara ur vägen nu. Det allra värsta är att nu får vi leta med ljus o lykta var vi kan lämna henne när vi åker om drygt en vecka. Bara koppelrastning, tratt på huvudet, stygn och massvis av uppdämd energi. Inte lätt, men vi får helt enkelt? lösa det. Vi kan ju inte ställa in vår efterlängtade Afrikasafari för detta.

Nedgång o uppgång

Mocca med vildsvinet Wiggo med haren.

Nedräkningens dag för Bianca blev inte så bra. Såret har inte läkt ordentligt. Elak bakterie, som inte har gett med sig. Tratt-tortyren o stygnen kvar ännu en vecka. Börjar bli svettigt. Vi åker om 11 dagar och det är inte kul om hon inte är ok tills dess.
Häromdagen kom ett mail från Wiggos (Svinghammars Ahlgren) husse, där han berättade om hur duktig Wiggo är på jakt. Fullt skall på en hare som skadesköts, men det fixade Wiggo lätt som en plätt. Idag spårade hans mamma, Mocca, upp ett trafikskadat vildsvin, som inte gillade när hon hittade fram till det. Mocca gillade läget desto mer och attackerade det. Nu var hon i spårlina så Gert höll tillbaka henne så grisen kunde avlivas.

Nedräkning

Nu har vi börjat nedräkningen:
... 2 dagar kvar för Biancas trattillvaro (hoppas vi, såret inte helt ok)
... 2 dagar kvar för att Nina ska hämta hem sin lilla valp Parsonalities Seducer (=förföraren)
... 13 dagar kvar tills vi reser till Tanzania på safari
... 54 dagar kvar tills Grynet förhoppningsfullt får valpar

Ja, inget är som väntans tider !!!

Grynet parad

Camilla har varit och parat Grynet (Svinghammars Absolut Mello Bubble) med Hux Flux Konrad Korall och nu håller vi tummarna för valpar i slutet av november.
Bianca fortsätter att leva med tratt på huvudet! I söndags började såret läcka och det blev veterinärbesök idag igen. Det blev ett stygn som fick tas bort så såret dräneras av sig själv. Samtidigt fick vi svar på proverna som visade att hon har en bakterie, som penicillinet inte rår på. Nu hoppas vi på att med rätt medicin ska såret läkas och stygnen tas den 5 oktober.

Tröttsam hundbevakning

"Oskyldiga" gula ögon !!!

För några veckor sedan upptäckte vi en svullnad, stor som en golfboll, strax under höftknycken på Biancas bakre högra sida. När den inte försvann av sig själv, fick vi den tömd hos veterinären några gånger och när det inte hjälpte blev det operation i tisdags. Fullständig vila o stillhet första dygnet var ordinationen, därefter endast nödvändig koppelrastning. Detta för att såret sitter dumt till och det är lätt att det går upp. Detta har dock inte Bianca förstått!! Samma eftermiddag som hon blev opererad fick hon gå ut lite i trädgården - ingen fara hon gick bara ett par steg i taget, ovan vid att ha en stor tratt på huvudet. men hon vande sig snabbt, så snabbt att hon hann att ta flera varv i trädgården i full karriär, innan vi fick stopp på henne. Så var det med den stillheten!

Igår jobbade Gert en timme med att klyva ved och när han kom in, möttes han av små, små frigolitkulor över hela golvet. Idiotiskt att använda sånt material i hundsängar! Lite roligt får man väl ha, tyckte säkert Bianca! Efter städning och koppelrastning av boven, körde Gert ett snabbt ärende och under tiden fick Bianca stanna hemma.
När han kom hem, möttes han av Bianca utan tratt o halsband. Hon hade, mot alla odds, lyckats kränga av den och för säkerhets skull hade hon bitit sönder fästena och halsbandet också.
Som tur var hade hon inte rört såret. Det väntade hon med tills idag!
Vi hade som tur var en annan stor tratt, men något kortare, vilket vi blev varse om idag. Plötsligt hade Bianca fått tag i tampongen, som var fastsydd över såret, ryckt bort den och för säkerhets skull åt hon upp den !!! Som tur var hann jag upptäcka det och förhindrade henne i sista stund att dra av de andra styngnen. Nu har vi lagat den största tratten och hoppas att de ska hålla tills imorgon, i allafall. Återbesök hos veterinären imorgon, men hon ska helst ha styngnen kvar minst en vecka till. Är det någon som vill låna henne?? Hon är inte besvärad för övrigt med tratten - bara vi - hon far fram under köksbordet så att stolarna åker omkring, det smäller och dundrar om henne var hon än är - och stilla är hon INTE ! I helgen blir det att gå spår, så kanske hon blir LITE trött då. Skönt att jag ska jobba imorgon också!

Katt-träning

Med fyra veckor kvar till vår safariresa är det dags att ta tag i hundarnas placering under den tiden. Eftersom sonen har två katter, förutom Chino (Moccas syster), är det inte helt lätt att placera någon av terrierna där. Den som i så fall skulle vara bäst lämpad är Clyde, som har lärt sig ignorera vår katt. Mocca o Freja är alltid beredda att jaga den o det har hänt ett par gånger att katten förlorat lite pälstussar innan vi hunnit ingripa.
Sagt o gjort, idag tog jag med Clyde och åkte hem till Per. Chino blev överlycklig och ville bara leka, leka, men Clyde var inte särskilt intresserad. Katterna syntes inte till så det fick vänta. Inomhus gick han runt o snusade och jag hoppas att han inte lyfte på benet o markerade någonstans. Kasper och Matilda visade jultidningskatalogen och sålde några jultidningar till mig. Sen var det dags för uppvisning av Kaspers trumslagarkunskaper, efter tre gånger i musikskolan. Efter god mat var det dags att gå ut och locka på katterna och vips var de där båda två. Clyde var okopplad och visade först lite för mycket intresse, men efter ett par bestämda nej ignorerade han faktiskt dem. Den ena katten gillade nog inte honom, så hon valde att gå iväg, men Chinos bästis, Ludde, tyckte nog det var kul med en hund till och var ganska närgången, men det klarade Clyde bra. Vi får väl åka dit o katträna ett par gånger till så går det säkert bra.

Veckan som gått

Kanske blir det den här Parson russelvalpen som snart flyttar hem till Nina o Anders!

Nu har jag varit slö med att skriva här. Sen sist har vi varit på hundutställning på Sofiero. Razzla fick 1 ökl och slutade som 4:a i klassen. Hon fick fin kritik och inte ett ord om "något stora öron". Bianca slutade som BIS-R bland alla raser! Helt sanslöst roligt! Frusna o våta kom vi hem till våra "campare", Lars-Rune o Monica (Rävbackens kennel) som kommit ner från Dalarna. På söndagen var det så dags med grytprov i Danmark. Jag stannade hemma tillsammans med Monica och tog hand om alla hemmavarande hundar, medan Gert o Lasse åkte iväg med deras "Tindra", som startade i sprängarklass. "Razzla" klarade enkelt graveprov och Tindra fick ett andrapris i sprängarklass. Tyvärr kom inte Bäsk till start. På plats fanns också "Kalle" Svinghammars Bugg, 3½ mån gammal, från vår senaste kull. Lite trist att jag inte fick träffa honom, men det kommer säkert fler tillfällen! På kvällen körde Gert o Lasse ut och sköt ett vildsvin. Jättetrevligt med besöket från Dalarna - synd bara att det är så lång transportsträcka!
Veckan inleddes sedan med att min röst sakta men säkert försvann i en kanonförkylning, som däckade mig totalt.
"Grynet" har börjat löpa och ska paras med Hux Flux Konrad Korall. Om allt går som det ska, blir det vintervalpar här.
Innan dess ska jag o Gert åka på safari i Tanzania - jag har börjat räkna ner - 28 dagar kvar!

Snart ska Nina o Anders hämta sin lille Parson russelvalp och jag fick äran att följa med och titta på de 5 veckor gamla valparna! 4 söta hanvalpar att välja bland - inte så lätt, kanske!

Lite kommande borderterrieraktiviteter

Bianca i full fart över stubben. Bianca i aktion i betfältet

Hela gänget

Tiden rinner iväg så fort att jag nästan glömmer att uppdatera bloggen ibland! På borderterriersidan har det inte hänt så mycket. På lördag är det utställning på Sofiero och då ska "Nisse" och "Razzla" ställas ut. Vår egen Bianca (vorstyh) ska ställas ut i valpklass. Hon blir 9 månader den 17 sept. och sedan är det juniorklass som gäller för hennes del.
På söndag är det visserligen terrierklubbens utställning i Bjuv, men vi åker till Danmark istället för att titta på "Bäsk" och "Razzla", som ska gå grytprov där.
Den här helgen har vi tillbringat utomhus med Bianca och en del av hennes kullsyskon på fältträning. En otroligt positiv upplevelse. Det är inte ofta som 8 månaders hundar klarar av att söka av fälten på ett så moget sätt, som de här gjorde. Dessutom respekterade alla fågel, dvs att när de hittade fågel (utsatta rapphöns) och fick dem på vingar, respekterade de fågeln och stannade. Detta är något av det viktigaste i fågelhundsarbetet - att aldrig förfölja uppflygande fågel eller annat vilt, som t.ex hare. Nu hade vi turen att det fanns så få harar på fälten och de två som sprang upp blev kraftigt förföljda av betydligt äldre hundar än våra. Bianca visade också att hon lydde visselsignalerna bra.
Ikväll är Bianca helt slut, liksom Gert o jag. En del trevliga bilder tog jag under helgen.