Valpar

I lördags fick Grynet sju valpar, fyra hanar o tre tikar. Vi förstod ganska snabbt att den allra minsta tiken hade problem med att dia. Hon orkade inte hålla sig kvar med alla knuffande syskon runt sig, så vi började att ge henne ersättning ganska omgående. I eftermiddags verkade hon ännu svagare och ikväll dog hon.
Nu går våra omsorger till de sex , som finns kvar och de verkar alla pigga och äter o sover som de ska.
Mitt i allt detta har ändå ljusstakarna och stjärnorna kommit upp i fönsterna och lyser upp denna första advent. Lussekatterna har jag bakat med assistans av Nina.

Vit hund i vit snö = nästan osynlig!

Grynet är fortfarande lugn och rund!
Idag har regnet bytts ut med snö! Positivt är att hundarna inte blir så smutsiga. Rossi, som till huvudsaken är vit, syntes knappast när de sprang iväg en sväng på fältet. Vit snö - vit hund, ha, ha...! Idag ville han testa Mocca lite mer. Hon har ju inte sagt åt honom direkt, men visat med sitt kroppsspråk att hon tycker att han är en "onödig hund". Så Rossi sa "Kom igen, surpuppa !" och bjöd upp till bus - men oj vilket fräs där blev i Mocca! Men Rossi, som är ganska obekymrad av sig, hoppade vigt undan hennes skarpa nyp och så var det inte mer med det, tyckte han. Nu tittar han inte ens på henne och hon inte på honom!

6 bruna och en vit!

Rossi med Flamman och Bianca i "korgen".

I helgen var vi och "bytte" hundar i Mariestad. Vi lämnade kvar Freja och tog Grynet med hem. Nu är det bara att vänta...!
Igår blev det akut med hundvakt åt Rossi, Ninas o Anders lille Parsonvalp, så då flyttade han också hit, om än bara för ett par dagar! Bianca tyckte det var toppen med en lekkamrat, väldigt omaka storleksmässigt, men lika lekfulla båda två.
Det tog väl 5 minuter så visste Rossi precis vem han kunde försöka få igång och vem som inte gillade honom. Flisan, gamlingen, besvärar han inte alls, Mocca aktar han sig noga för, Clyde är tråkig men går att bita i, Flamman kan han tugga lite på öronen och hoppa på en liten stund och med Bianca kan han släppa loss utan hämningar! Grynet är ju också snäll, men vill av naturliga skäl inte leka just nu, magen är för stor! Kul att se när en 14 veckors valp kollar och läser av stämningen hos de andra hundarna och sedan vet exakt hur han ska bemöta var och en, för att undvika irritation. Många tassar att torka efter regniga rastningsrundor!

Bianca i frihet

Bianca har nu sluppit tratten i en hel vecka. Imorgon är det dags för sista? veterinärbesöket. Såret har läkts inifrån och det är bara en skråma kvar. Denna veckan har hon äntligen fått springa fritt och Gert har återupptagit fältträningen med henne igen. Första släppet drog hon, inte helt oväntat, iväg riktigt långt men för varje dag har hon blivit mer följsam och lyder visselpipan riktigt bra! Det känns verkligen bra att hon kan få springa igen och nu är det mycket lugnare här igen!

Sammanfattning

Det blåblommiga trädet är ett jakarandaträd. Inte helt modernt

Vardagsliv

Pippi

Torrt, torrt, torrt...!

Förutom det som jag har skrivit och visat bilder från, såg vi och fotograferade o filmade vi en hel del. Vi såg t.ex många ovanliga fåglar, bl.a en Maraboustork, som var mycket större än jag föreställt mig. Afrikas största flygande fågel var en sk trapp, som vägde upp emot 20 kg. Vi såg krokodiler och flodhästar, mängder av olika antiloper, ödlor och en massa andra arter.
Ja det var en fantastisk upplevelse, som vi inte ångrar och som vi kan leva på länge.

Afrikaresan del 3

"Porten" till Ngorongoroparken

Utsikt över polen i Ngorongoro.

På promenad med beväpnad vakt.

Noshörningarna Den vackraste lejonhannen på väg till jeepen.

Flodhäst i Tarangire Gert med elefanterna i bakgrunden.

Utanför vårt tält i Tarangire fanns det jättelika Baobabträdet.

"Tältet" i Tarangire med blå markatter på altanen.

Efter 2 dagar i Serengeti med många fantastiska upplevelser med närkontakt av savannens djurliv, lämnade vi lodgen tidigt den 21 oktober, för att åter igen skumpa tillbaka på den eländiga vägen och fortsätta mot den slocknade vulkanen Ngorongoro.
Till slut åkte vi genom "porten" till Ngorongoro, men det visade sig att det tog ytterligare ett par timmar på slingriga smala vägar uppför vulkanen, innan vi äntligen var framme. Då befann vi oss på 2400m höjd och på kanten av kratern med en hisnande vacker utsikt, låg lodgen där vi skulle bo. diametern på kratern var ca 1,5 mil och från kanten stupade sluttningarna 600-700 m ner. På botten av kratern lever vilda djur av alla dess slag i full frihet och i folkmun kallas den för Edens Lustgård.
Nästa morgon gav vi oss iväg tidigt ner i kratern, där vi nästan meddetsamma fick stanna för ett lejon, som låg och blockerade vägen. Det var också här vi fick se en riktigt stor lejonhanne med svart man, ätandes på en buffel. När han var mätt reste han sig makligt upp, vände sig mot oss och gick rakt mot jeepen medan han iakttog oss med sina gula ögon. Det var så man höll andan när han gick ända fram, strök sig lite längs sidan på jeepen för att sedan avsluta med en rejäl doftmarkering på bakluckan! Häftig upplevelse!
Vi åt medhavd frukost ute, intill en liten damm, där vi skymtade ögonen på en flodhäst i vattnet. Så fort vi packade upp våra matlådor anfölls vi av glador, som försökte sno till sig vår mat och visst - en lyckades rycka till sig en bit bröd ur handen på en i sällskapet. Guiden kastade sten på dem för att hålla dem borta, för de kan lätt skada en människa med de attackerna. Massor av småfåglar skockades också runt oss och det var strängeligen förbjudet att kasta till dem något. Lite som ur Hitchcocks film "fåglarna", kändes det som!
Mitt i kratern finns en sjö och det såg ut som om stranden var alldeles rosafärgad. Det var den också, men av flamingos. Åh, så vackert!
Nu hade vi "bara" en av "the big five" kvar att hitta! Eftersom det var i slutet av torrperioden berättade steve, guiden, att det skulle bli svårt att hitta den - noshörningen! I kratern finns ca 24 noshörningar och de går inte gärna ut i det torra gräset. Men återigen hade vi tur! Efter ett radioanrop från en annan jeep, vände vår chaufför och lät jeepen rusa fram på de smala stigarna i ett rasande tempo. han hade fått reda på att en noshörning var på väg ut från de stora gräsruggarna, som de vanligtvis håller sig gömda i. Så fick vi också se detta ovanliga djur - en noshörning med sin unge. Kamerorna smattrade och filmkamerorna gick från alla som var där. Utom ett par stackare, som skulle ge sig tid att ställa in kameran ordentligt. Plötsligt la sig noshörningarna ner i det höga gräset och så var de helt utom synhåll, och för de som inte hann ta bilder innan dess fick vara utan. Det finns två arter, spetsnoshörningen och trubbnoshörningen. de vi såg var spetsnoshörningar, också kallade för svarta noshörningar. Ja, så kunde vi kryssa av den sista av "The big five" och vi kände oss ganska nöjda.
Efter lunchen hade vi möjlighet att gå iväg på en liten tvåtimmarsvandring i terrängen runt lodgen, tillsammans med en vakt. Det lät intressant så jag och två andra i sällskapet nappade på förslaget. Utrustade med en beväpnad vakt gick vi iväg på slingrande stigar och uppför en stor kulle med en fantastisk utsikt över kratern. Efter ett par timmar var jag ganska flåsig och kanske berodde det till en del att vi var på hög höjd och lite på all god mat jag stoppat i mig!

Vädret var svalt här uppe, så något polbad blev det inte.
Från att ha bott bra den första natten på vår resa kunde vi nu summera att det hade bara blivit bättre o bättre och här var det riktigt hög klass på boendet. Vi fick t.o.m varma vattenflaskor i sängarna här!
Från Ngorongoro reste vi sedan österut mot Tarangire National Park, dit vi anlände lagom till lunch. Här bestod vegetationen av savann, akaciaskogar, flodbäddar, gräs- och buskmarker. De jättelika Baobabträden var vanliga här. Vi tillbringade eftermiddagen på safari här och övernattade sedan i tält med alla faciliteter.
Sista dagen var det avresa till Arusha för lunch på ett lyxigt hotell i staden och sedan slappade vi där innan vi åkte till flygplatsen och avfärd hemåt igen.

Afrikaresan del 2

Torra, skumpiga vägar. Färskt getkött på marknaden.

Klippgrävling som använder vårt lunchbord som viloplats!

Vacker gepardhona

Fokuserad lejoninna, spanande på gnuerna

Hannen, som väntar på middagen.

Pytonorm i gräset

En liten gosig!? lejonunge, som sover gott.

Hoppsan vad tiden går - men nu ska jag fortsätta att skriva som jag lovat!

Efter en utsökt frukostbuffé var det dags att lämna Manyara och bege oss mot Serengeti, en tur på över 20 mil! Villiga (påtvingande) bärare drog våra väskor från bungalowen till jeepen, där de lastades in efter att vi betalat dricks för tjänsten! Vägarna var urusla och det skumpade rejält när vi åkte i 80 - 90 km/tim på de snustorra, håliga grusvägarna. På vägen passerade vi en del mindre "städer" och byar med helt osannolika människoboningar (synd att kalla det för hus), massor av massajbyar med runda kojor av torkad lera och halmtak. Deras boskap, getter och i några fall nötkreatur vaktades av små massajbarn ute på den uttorkade stäppen. Vi stannade vid en massajmarknad, där de satt och tillverkade sandaler av bildäck, slaktade getter och sålde diverse saker. Vi blev strax omringade av närgångna massajer, som ville sälja smycken och tigga pengar. Efter en kort stund flydde vi in i jeepen igen och fortsatte mot Sarangeti.

Efter flera timmars skumpande nådde vi till slut Seronera lodge, där vi skulle bo 2 nätter.
Serengeti är ett väldigt vildmarksområde där savannen aldrig tar slut. Området kallas också för nationalparkernas nationalpark och här finns i stort sett alla Afrikas djurarter representerade.
Efter en efterlängtad lunch och siesta åkte vi ut på några timmars safari och visst fick vi se djur! Lejonen stod högt på önskelistan och det första lejonet vi fick syn på låg uppe på en stor sten, ganska långt från oss. Efter en stunds snirklande runt på de smala vägarna fick vi syn på en lejonhanne, som satt och spanade med ryggen mot oss. Det visade sig att han spanade på en hona som bestämt närmade sig oss. Men det var inte jeepen som fångade hennes intensiva blick, utan en liten flock gnuer längre bort, som hon hukande och bestämt närmade sig. Hannen, som kanske väntade sig att komma till dukat bord, gjorde sig ingen brådska att hjälpa henne. Ensam var hon nog chanslös mot de stora gnuerna och vi lämnade henne där för att köra "hemåt" igen. På väg mot lodgen såg vi en gepardhona med sina två halvvuxna ungar. De gick parallellt med vägen utan att ta någon notis om jeepen och oss, som stod och fotograferade.

Nästa morgon skulle det bli en heldag i den jättelika (ung. stor som Skåne) nationalparken.
Efter en tidig frukostbuffé åkte vi iväg och tillbringade hela dagen på safari. Vi hade medhavd lunch, som vi åt på ett rastställe, med klippgrävlingar ( liknade jättemarsvin) och dvärgmungos kilande runt fötterna på oss i förhoppning att hitta något ätbart. Resten av dagen var det många fina tillfällen att fotografera och filma alla sorters djur. Det var "bara" leoparden, som inte visade ansiktet - den låg och sov högt uppe i ett träd, där den också hade släpat upp en stor antilop.

Slut på del 2