Chock !

Igår blev Freja kastrerad! Hon hade drabbats av en kraftig livmoderinflammation, som hon inte på något vis visat några som helst symptom på. I veckan har hon gått med på 3 enmilsrundor, varit pigg o glad, ätit och druckit normalt - alltså ingenting konstigt. Jag märkte att hon hade läckt ut en stor geggig pöl och varningssignalerna tjöt i huvudet på mig. Veterinären, som hade opererat Maya hade inte mottagning igår, Prima Liv i Lödde har stängt på fredagar och efter ett samtal med vår mobila veterinär (som inte har möjligheter att operera) ringde jag till veterinärgruppen i Tygelsjö, utanför Malmö. Vi fick snabbt en tid och ultraljudsundersökningen bekräftade mina farhågor. Veterinären förstod att hon hade en fin avelstik på bordet och förklarade noggrant vilka alternativ vi kunde välja, kastrering eller en annan behandling, som ibland används när man av olika skäl vill rädda livmodern. Resultatet av den behandlingen var ganska ojämn och i flera fall slutade det med operation. Sedan skickade hon ut mig o Freja på en promenad till en park i närheten där jag skulle fundera, prata med någon i telefon och gråta en skvätt, som hon sa. Ja, det var inte en skvätt, det var en hel flod som föll! Men jag grubblade, pratade med Gert o Nina, sms:ade och sedan gick vi tillbaka. I dörren möttes vi av de två veterinärerna, som undersökt Freja. Jag räckte fram kopplet och sa: "Här är Freja, hon ska kastreras". De orden var fruktansvärda att säga, men vi hade kommit fram till att vi inte ville experimentera med Freja. Det kändes så själviskt att tänka på att vi så gärna skulle vilja ha en valp efter henne. Nej, vi valde det som skulle göra henne riktigt frisk, fortast möjligt. Veterinärerna la sig på knä och kramade om Freja och sa att"din matte har tagit det bästa beslutet för dig, lilla vän" - och då grät jag igen! Åh, vad det gör mycket att hamna hos sådana fantastiska människor i svåra stunder. Idag mår Freja under omständigheterna bra - hon kastade i sig maten som vanligt, hon har varit ute och hon sover mycket.
Nu förstår vi varför det inte blev några valpar heller.
Idag har vi bytt ut vår sorg över att aldrig få en valp efter henne, mot glädjen över att ha henne kvar i livet.